I kanten mellan ett hygge och ett tätt skogsparti sitter jag tillsammans med Lars-Georg Hedlund. Vi är jaktgäster hos det lokala jaktlaget utanför Tukums som ligger en timmes bilfärd väster om Riga. 

Passet vi blivit tilldelade är trångt och det kommer att få tas snabba beslut om vi får vilt på oss. 

– Vanligtvis går vildsvinen inte gärna ut på öppna ytor utan håller sig i skydd av buskar och snår, förklarar Lars-Georg.

Tukums, Lettland. Karta: Google map

I väntan på att drevet ska starta från utkanten av såten passar vi på att njuta av lugnet. Här hörs inga susande vindkraftverk eller motorvägar som brusar i bakgrunden, utan omgivningen präglas av tystnad. En rofylld miljö att befinna sig i. Det är lätt att tappa greppet om tid och rum i en situation som denna, men rätt som det är bryts tystnaden av radion som sprakar till och vi rycks tillbaka till verkligheten.

– Nu får vi vara beredda, viskar Lars-Georg.

Kort därpå hör vi drevkedjan närma sig. Spänningen stiger i takt med att drevkarlarnas rop hörs allt tydligare. Långt bort från andra sidan såten hörs ett upptag från någon av de laikor som släppts. 

Kronhjortar på väg

Mellan hundarnas ekande skall tycker vi oss höra något närma sig. Det är svårt att avgöra om det är kombinationen av snö som rasar från träden och vår oerhörda vilja att något ska dyka upp, eller om något verkligen kommer mot oss. Men ljuden blir allt tydligare och snart anar vi två siluetter mellan trädstammarna. Varken Lars-Georg eller jag vågar så mycket som blinka. Det är som att allt i vår omgivning upphör att existera. 

50 meter från oss stannar de till, två kronhjortar med ståtliga hornuppsättningar. Den främre hjorten står vänd rakt mot oss och tätt bakom stannar den andra.

Läget är svårt. Grenar gör det omöjligt att avgöra vilken av hornkronorna som är störst och eftersom avskjutningsreglerna förordar att skjuta hjortar med dåliga anlag, avvaktar Lars-Georg. Sekunderna förvandlas till minuter i väntan på att de ska röra sig i någon riktning och förhoppningsvis blotta sig mer. Det märks att de anar vår närvaro och inte riktigt vet vad de ska ta sig till. Ögonblicket senare kastar de tillbaka in i skogen och lämnar oss med vår besvikelse.

– Typiskt stora hjortar att komma smygande i skymundan, viskar Lars-Georg.

Studsarsmäll

Knappt har adrenalinet lagt sig förrän en studsarsmäll ljuder en bit bort, tätt följd av ytterligare två snabba skott från en annan del av passkedjan. Kanske har hjortarna gått i pass hos någon av våra kamrater? Det sägs något på lettiska i radion och Lars-Georg översätter:

– En skytt har fällt en kronkalv och en annan har skjutit på en liten gris. Eftersom passen ofta är trånga har man inte alltid så bra överblick och det är inte alls ovanligt att viltet ramlar strax efter skottet utan att man ser det, fortsätter Lars-Georg.

Inte nog med att han ska hålla koll i passet, dessutom står han för kommunikationen mellan letterna och oss svenskar. Han är nämligen den ende av tio deltagande svenskar som talar lettiska och således hamnar det på hans bord att hålla oss uppdaterade om vad som händer, med en lettisk radio i ena handen och en svensk i den andra. 

Med sin skogvaktarexamen färsk i bagaget kom Lars-Georg till Lettland i början av 1990-talet på uppdrag av Munkedals bruk.

– De första tio åren arbetade jag med råvaruexport, men bytte sedermera arbetsinriktning och började ägna mig åt skogsskötsel. I dag är jag vd på ett av Södra skogsägarnas två lettiska bolag.

– Eftersom alla i skogsbranschen i Lettland jagar var det naturligt att haka på. Jakt är ju något man kan göra ihop utan jättemycket språkkunskap. Med andra ord ett bra sätt att integreras i det lettiska samhället, berättar Lars-Georg.

När samtliga drevkarlar pulsat genom såten blåses jakten av och lunch hägrar. Över elden som gjorts upp hänger ett stort kärl med rykande het soppa gjord på grönsaker, kött och lever från olika viltsorter. Bättre mat för stelfrusna passare är svår att föreställa sig. Lars-Georg och jag slår oss ner med var sin portion och småpratar om lettisk allmogejakt jämfört med den svenska.

1/4

En förväntansfull skara på väg ut till pass. Lokala jägare och gästjägare tillsammans. Foto: Daniel Olausson

Den som avlossar ett skott som inte resulterar i ett fällt vilt får en vissen kvist att bära i huvudbonaden. Foto: Daniel Olausson

En mindre galt gjorde ett ödesdigert vägval i sina försök att finta laikan han hade i hasorna. Foto: Daniel Olausson

Glada miner efter en lyckad jaktdag. Foto: Daniel Olausson

– Älg och kronvilt är licenspliktigt vilt precis som i Sverige och för att få licenser krävs stora arealer. Därför bildas vanligtvis ett jaktlag i varje by, berättar Lars-Georg.

Han berättar att under sommaren och de tidiga höstmånaderna bedrivs jakten som smyg- och vaktjakt som ofta kombineras med att man lockar vilt under brunsten.

Under sommarmånaderna är det råbockar som fälls på detta vis och i september riktar man jakten mot kronhjort och älg. 

– Drevjaktssäsongen pågår från 1 oktober till den 31 januari och under den här perioden brukar jaktlagen ägna en helgdag i veckan åt jakt, berättar Lars-Georg. 

Dessa jaktdagar engagerar ofta hela familjen och när sista drevet är avklarat och eventuellt villebråd bärgat, samlas man i slaktboden för att tillbringa kvällen tillsammans. 

På levrarna från djuren som fällts kokas traditionsenligt en gryta som äts med grovt bröd. Övrigt kött delas upp i jämnstora högar och fördelas mellan alla som deltagit i jakten. Huruvida man är jaktledare, drevkarl eller gästjägare från Sverige spelar ingen roll, alla har rätt till lika stor del.

– De hundar som används är vanligtvis laikor och lettiska stövare som släpps i drevkedjan. De bidrar framför allt till att få fart på vildsvin, som gärna trycker och lätt passeras av drevkarlarna, säger Lars-Georg.  

Ganska snart halkar vi in på den i Sverige så heta rovdjursdebatten.

– Frågan ”ska vi ha varg eller inte” är inget som existerar, man har accepterat att det är ett vilt som finns i skogarna, förklarar Lars-Georg som deltagit vid åtskilliga jakter efter både varg och lodjur.

I Lettland finns omkring 600 vargar och varje år skjuter man mellan 200 och 300 individer. Jaktåret 2022-2023 delade man ut 250 varglicenser och kvoten fylldes i början av december. Men fler kan tilldelas om kvoten fylls.

– Det händer att nya beslut tas under januari och februari. I fjol delade man till exempel ut 50 tilläggslicenser efter att den första kvoten fyllts på kort tid. 

Trots det så växer stammen, berättar Lars-Georg.

Det finns en trygghet i att nya individer vandrar in ifrån grannländerna. Skulle man skjuta för många vargar ett år så att ett revir blir tomt, fylls det på från Ryssland eller något av de andra grannländerna. Detta är en variabel som vi i Sverige inte kan räkna med.

– Jag skulle bedöma att cirka hälften av de vargar som fälls under ett år skjuts i jakt med lapptyg. Resten skjuts mer slumpmässigt vid andra former av jakt, såsom traditionell drevjakt. Åteljakt är inte vanlig, däremot händer det att man med framgång lockar till sig varg, säger Lars-Georg Hedlund.

Han fortsätter:

– I huvudsak sker denna typ av jakt under de tidiga höstmånaderna när ungvargarna börjar bli självständiga. Den aktualiseras ofta vid vargangrepp på framför allt får. Till denna typ av jakt används inga lockpipor eller andra hjälpmedel utan jägarna ylar vargens kontaktläte. Att bemästra denna konst är inte enkelt och i Lettland finns kanske en handfull jägare som är duktiga på att locka varg. Dessa är högt ansedda och flitigt engagerade.

Soppan värmer och när känseln återvänt till fingrar och tår är det hög tid att ge sig tillbaka ut i pass. 

Pulsen ökar

Ett 20-tal skyttar följer jaktledaren Janis Veldre i en ringlande formation. Med jämna mellanrum kommer vi till brandgula markeringar på träd och nedslagna pålar utmed stigen, varvid den ena skytten efter den andra ställs ut. 

Passen ligger tätt så det gäller verkligen att ha koll på skjutriktningar och sina passgrannar. Mot slutet av passlinan tilldelas Lars-Georg ett pass i en ung granskog. Vi ställer oss till rätta och inväntar drevet. Då och då rasar snö från träden och får det att låta som att djur är i ­rörelse. Varje gång ökar pulsen och sinnena skärps. Ingen risk att somna på passet här. Upplegan gör det tyvärr också svårt att höra drevkarlarna som kämpar för att ta sig fram i snön och det dröjer innan vi hör dem närma sig. Spänningen hålls dock vid liv av skyttarna utmed drevkedjans gång. Rapporter om vilt som varit synligt avlöser varandra i såväl den svenska som lettiska radion och varvas med en och annan smäll.

Smäller hos grannen

Drevkarlarnas rop hörs fortfarande bara dovt när det plötsligt blir upptag ett 100-tal meter framför oss. Nästan i samma stund smäller det i grannpasset. Hundarna har sprängt en flock vildsvin och Anders Malm meddelar på radion att han skjutit en kulting. Hans radioanrop avlöses av Ann Landerholm:

– Pass på, Lars-Georg!

Kort därefter kommer ett ensamt vildvin rusande rakt mot oss. Snön yr runt djuret som kommer skenande mellan granarna. Det är svårt att avgöra dess storlek rakt framifrån, så Lars-Georg avvaktar och släpper det närmare, varpå vildsvinet upptäcker oss och kastar över förbjuden skjutriktning. Samtidigt som vildsvinet viker av ser vi att det är en årsgris och så snart den är över stigen och åter i tillåten skottriktning tar Lars-Georg chansen. Grisen tumlar runt i skottet och blir liggande. Dånet från skottet mattas ut, liksom skallen från hunden som rör sig längs pass­kedjan, bort från oss. Vi drar båda var sitt djupt andetag, men förblir tysta. Drevkedjan har fortfarande en bit att gå och så länge vi är kvar i passet gäller det att vara beredda.

I Lettland härjar sjukdomen afrikansk svinpest. De första fallen i landet upptäcktes redan i juni 2014. Sedan dess har smittan spridits över hela landet med påföljden att vildsvins­stammen kraftigt decimerats. Här och var återhämtar sig populationerna, men i takt med att vildsvinen blir fler kommer nya utbrott av den dödliga sjukdomen. 

– Risken att afrikansk svinpest ska nå Sverige finns och det är viktigt att den svenska jägarkåren är medveten om sjukdomen. Ju mer kunskap vi besitter, desto bättre kan vi hindra smittan från att sprida sig och motarbeta den vid ett eventuellt utbrott, säger Lars-Georg Hedlund.

Smittan drabbar bara vildsvin och tamgrisar, inte människor eller andra djur.

Efter att vi nåtts av meddelandet att dagens sista såte är avslutad lämnar vi passet. Trötta, men med många roliga minnen i bagaget.

Daniel Olausson