Sköts Skånes sista varg 1862? Eller var det 1908 eller rent av 1984? Historien kring Skånes vargar är både märklig och förbryllande.

En muskelstark och spänstig hund med vit och råttbrun teckning. Blicken är intensiv, men döljer ett mått av eftertanke – nästan misstänksamhet. Runt hans hals hänger ett blått, kraftigt halsband med initialerna C R S – Carolus Rex Sueciae. Hunden heter Turck och var kungens favorit!

Med yxor, båtshakar och bössor står männen på isflaken i Sundsvalls skärgård. Året är 1908 och det har varit en lyckad säljakt.

Det vilar något komiskt över bilden. I en blommig soffa sitter den uppklädde vägmästaren G. Hedman och försöker få sin jakthund att sitta fint. Om djuret som nyfiket tittar in i kameran kunde sitta fint lär vi aldrig få veta.

Ur tinande snö reser sig rävtanan, likt en förtvinad hand med vassa fingrar som pekar mot skyn monument från den gamla onda tiden.

Älgoxen kämpar i den rivande skaren, skankarnas ben är i öppen dager. Älghundarnas lätta kroppar dansar över snön, tätt följt av skidåkande jägare. Det är hetsjakt på skare.

Det skulle kunna vara en gammal matinéfilm med en tvålfager, maskulin och fåfäng expeditionsledare i huvudrollen. Men bilden visar den okände storjägaren Magnus Leijer.

Maths Sjöstedt står lutad mot sina snöskor, han bär knäbyxor och kängor, hans hjässa täcks av en smalbrättad hatt. Hans blick är ungdomlig med stråk av tillförsikt. Stödd i hans hand står geväret som vann den amerikanska västern, en Winchester modell 1873.

I en ljus kammare sitter Allan och Hanna. Deras blickar är fästade på en punkt bortom kamerans lins. Hanna gillar broderi. Allan gillar vapen.

Tre välklädda män och fyra olika byten. Vad männen hette vet vi inte, men vi kan anta att de är ganska nöjda med dagens byte. Åtminstone tillräckligt för att låta sig fotograferas.

På denna bild från sekelskiftet 1900 ser vi gossarna Hallin. Hagelbössorna ser stora ut tillsammans med deras gängliga tonårskroppar, men jaktbytet vittnar om att pojkarna visste hur bössorna skulle användas.

Året är 1939. Ute på en frodig vall i västgötska Älgarås står en samling muntra herrar. De förenas inte enbart i glädjen över en lyckad älgjakt. Detta är också tidpunkten då jägarkåren på allvar blir en folkrörelse, genom den gemensamma uppbyggnaden av Viltvårdsfonden.

Året var 1894, platsen var Angola och mannen hette Axel W Eriksson. På bilden har han ett välfyllt patronbälte runt livet, ett brittiskt Lee-Metfordgevär i näven och manchesterbyxor nedstoppade i stövlarna. Han är här inte mer än 48 år gammal, men har efter ett äventyrligt liv åldrats i förtid.

Var och vem som tagit denna oansenliga ateljébild är okänt, men personen som porträtteras är desto mer känd. Mannen iförd full jaktmundering och med det karaktäristiska skägget är kung Karl XV.

Bilden är tagen 20 juli 1897 och avbildar herrarna Knut Fraenkel och Nils Strindberg stående på den arktiska isen. Vid deras fötter ligger en fälld isbjörn. Fotograf är den tredje besättningsmedlemmen, som har gett namn åt expeditionen: Salomon August Andrée. ”Klockan 6 på morgonen kom min björn”, skriver fotografen i sin dagbok, som skulle återfinnas först 33 år senare, 1930.

Det är i slutet av 1800-talet och två herrar poserar i en fotoateljé någonstans i Sverige. Mot den exotiska ateljéfonden står den ena jägaren redo att avblåsa jakten i sitt jakthorn, i famnen vilar en dubbelpipig hagelbössa.

Mannen på bilden hette Stor-Johan. Hans ansikte är väderbitet, hans kindskägg spretar som en avskavd borste och hans kläder är väl ingångna.

Den kisande blicken inramas av ett spretande, vildvuxet skägg. I det fårade ansiktet finns en stram skärpa. Motivet med den åldrige Henrik Bengtsson lämnar ingen oberörd.

Vi vet i dag inte om bilden är arrangerad eller om det vi ser verkligen hänt i bokstavlig mening. Herrarna utför en jaktform som har varit olaglig sedan den nya jaktlagen kom 1912. Kanske vill fotografen skildra ett jaktsätt som långsamt höll på att försvinna, eller är det ett faktiskt jaktbrott som avbildats?