Att ägna sig åt konspirationsteorier och se den demokratiska politiska makten som en fiende leder inte framåt. För att hela landet ska leva måste vi ägna tankar och tid åt att främja en hållbar utveckling.

I söndagens Min sanning i SVT intervjuades Miljöpartiets tidigare språkrör (2002–2011) Peter Eriksson, som nu lämnat politiken efter nästan 30 år i politikens toppskikt, däribland två mandatperioder som minister i S-MP-regering.
Och sanningar levererades minsann.

Snart har sex år gått sedan Naturvårdsverket utredde hur skyddsjakten på varg kan utvecklas. Ännu har inget av förslagen i utredningen fått något genomslag när länsstyrelserna ska besluta om skyddsjakt. Finns det ingen botten i det förtvivlans träsk som kallas svensk vargförvaltning?

Enligt ett riksdagsbeslut från 2013 ska Sverige tillåta mellan 170 och 270 vargar i landet. Men det åtföljs inte.

När vargen breder ut sig i marker med vildsvin uppstår ett problem som diskuterats alldeles för lite, om alls. Vad händer när eftersöksjägaren inte vågar släppa sin hund på ett skadat vildsvin på grund av risken för att få hunden vargdödad?

Det smärtar mig att i varje nummer av min medlemstidning Svensk Jakt och Svenskjakt.se få läsa om varghat och hur vargstammen borde decimeras och kanske utrotas i Sverige.

Skånes landskapsdjur, kronhjorten, har sitt kärnområde kring Vombsjön. Här lever den ursprungliga populationen, av Linné namngiven till Cervus elaphus. Men området hotas av skogsavverkning och friluftsaktiviteter. Hjortarna trängs undan från sitt hem.

Vi som slår vakt om ett enkelt och klimatsmart levnadssätt. Vi som bär hem fisk från sjöarna och viltkött från skogen. Vi som värdesätter hundar och den svenska jakten. Vi måste noga överväga vad vi röstar på.

Jag hade knappt hunnit lyfta av skogsskidorna från takräcket och ställa in studsaren i vapenskåpet den sista toppjaktsdagen förrän jag nåddes av de höga, bestämda rösterna på sociala medier: ”Förläng inte toppjakten med två veckor!”

Efter alla år med polariserad rovdjursdebatt har vi inte kommit längre än att det finns människor som vägrar att ta av sig skygglapparna och se verkligheten som den är eller ens försöker sätta sig in i andras oro, upplevelser, erfarenheter eller samhälleliga kostnader, skriver Jägareförbundet Uppsala läns ordförande Torsten Nilsson i den här debattartikeln.

Krona och klave. Allt har två sidor.
Ska regeringens beslut att riva upp Jägareförbundets allmänna uppdrag betraktas som flipp eller flopp? I nuläget är det omöjligt att säga säkert.

Jag läste nyligen en artikel i vilken en skånsk vargvärnare tyckte synd om vargarna om de bildade ett revir i Skåne. Med ett totalt jaktförbud som innebär att vargarna blir helt oskygga är frågan vilka det blir synd om.

Vilka ska utföra eftersök på trafikskadat vilt om inte vi jägare gör det? Miljöpartiet som utropar upphandlingen av den servicen till samhället som en seger, har tydligen en lösning.

När miljöpartister ser sig som segrare i frågor som rör jakt och vilt finns det också förlorare. Jägarna, till exempel.

Isak From och Hanna Westerén, socialdemokratiska riksdagsledamöter, gör nu allt för att försöka rentvå sig själva i en debattartikel i Svensk Jakt.

Jag håller helt och hållet med Peter när han travesterar Churchills berömda ord, men vill gärna bredda ansvaret genom att byta ut ordet Miljöpartiet mot Regeringen.

Vi socialdemokrater står på jägarnas sida, ropar två S-märkta riksdagsledamöter i en debattartikel med samma rubrik. Då är det snart upp till bevis, när regeringen tar beslut om jakttiderna.

Med tanke på de senaste turerna och dödsstöten för Jägareförbundets allmänna uppdrag och miljöpartisternas firande av det, finns anledning att travestera Winston Churchill.

I en demokrati finns ingen anledning att dalta med dem som begår brott med politiska motiv. Det är förvånande att varken denna eller tidigare regeringar anstränger sig för att få ett slut på brottsligheten som riktas mot djurägare och jägare.