Det är tufft att vara jägare nu för tiden. Då menar jag ekonomiskt, för det är ju fortfarande roligt att jaga.

Jag är en enkel liten medlem som inte har en aning om varför ombuden från mitt länsförbund röstade som de gjorde i valet av ny ordförande i Svenska Jägareförbundet. Är det en strategi i arbetet att inte informera?

Att man kan nominera vem man vill är ju en lika självklar sak som demokratisk, för man ska ju göra det man tror på och vad som i slutänden är det bästa för Jägareförbundet och dess medlemmar.

Den som satt sig in i rättsprocessen mot Karl Hedin borde inte ha något emot att felaktigheterna uppmärksammas och debatteras.

Alla turer runt val till förbundsstyrelsen, jakttider, allmänna uppdraget och upphandlingar visar klart och tydligt hur snett anrika Svenska Jägareförbundet hamnat. Nu måste de ansvariga skärpa sig och ta ansvar.

Processen som pågått under våren, inför Jägareförbundets årsstämma, har inte gagnat förbundet. Den är heller inte enkel att hantera för en länsförening, skriver styrelsen för Jägareförbundet Värmland.

Det verkar inte finnas några gränser för vilka kostnader och polisinsatser man är beredd till för att bekämpa inbillad brottslighet på landsbygden, jämfört med verklig brottslighet i städerna.

I Rovdjursföreningens styrelse jobbar alla helt utan ersättning. Att påstå att vi gör det för egen vinnings skull leder bara till ytterligare polarisering.

När man inte trodde att soppan inför Jägareförbundets årsstämma kunde bli rörigare, så dyker det upp nya nomineringar fjorton dagar innan den ska hållas. Eftersom jag kommer från Värmland väljer jag att hålla mig till kandidaterna härifrån.

De senaste åren har vi med förvåning sett jakt- och jägarfientliga förslag genomdrivas av regeringen. Och som om inte det räcker så gör man sitt bästa för att beskära ägande- och brukanderätten av mark.

Ännu är det inte för sent för regeringen att rädda den svenska modellen – en viltförvaltning som andra länder bara kan drömma om. Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) behöver i handling säkerställa att man inte slår sönder folkrörelsen inom jakten, skriver Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson och generalsekreterare Bo Sköld.

Jag läser att Rovdjursföreningen fått en ny ordförande. Spännande, men låt oss titta på vilka typer av engagerade människor som kan finnas i föreningar av det här slaget.

Jag och min hustru har de sex senaste åren plockat skräp i skärgården. På alla öar vi besökt har vi plockat tomhylsor från hagelpatroner som jägarna lämnat efter sig.

Naturvårdsverkets förslag i remissrundorna var förlängd vinterjakt på ripa. Det saknas biologiska skäl för minskad jakt – och ripjakten stör omöjligen rennäringen vid den aktuella tidpunkten, 15 februari–15 mars. Så varför dödade regeringen möjligheten till vinterjakt på ripa?

Vad har Jägareförbundet gjort när de nya jakttiderna diskuterats? Har något gjorts för att återinföra vårjakt på morkulla, för detta har förbundet sagt att det jobbas med ända sedan den slopades, men inget har hänt.

Efter beslutet om hur pengarna i Viltvårdsfonden ska användas har det mer och mer framkommit att det under lång tid pågått ett arbete som syftar till att förändra och försvaga möjligheterna för den jakt vi idag har.

Beslutet om att förkorta jakttiden på ripa innebär ytterligare ett steg mot slutet för den någorlunda fria fjälljakten.
Vad var ripan värd, i förhandlingen mellan de två regeringspartierna S och MP?

Med anledning av att åtta utsedda län tackar nej till att ta emot finsk-ryska vargar som vandrar in i norra Sverige kommer här ett förslag till lösning.

Jägarna är en maktfaktor. Tillsammans med våra familjer utgör vi lågt räknat så mycket som tio procent av väljarbasen. Gör som Rättviks jaktvårdskrets och skriv till era riksdagsledamöter med frågan vad de gör för jakten, skriver Bengt Stor och Anders Gravsjö i debattartikeln.